Jukka Mäkilä

I Jukka Mäkiläs familj har fyra generationer arbetat inom biografbranschen. Hans egen karriär som biografmaskinist började i maskinrummet på ikoniska Bio Rex i Glaspalatset.

Adams-Filmi Oy:s Bio Rex öppnade den 10 januari 1936. Med sina 771 sittplatser var den då Helsingfors näst största biosalong. Just hit kom den 24-årige Jukka Mäkilä i april 1960 för att utbilda sig till biografmaskinist. Filmer visades från filmrullar och arbetet med att köra filmerna krävde stor noggrannhet. Nästan hundra kandidater deltog i kursen samtidigt som Mäkilä, och det var långt ifrån alla som blev antagna. För att få delta krävdes först 500 timmars praktik på en biograf. 

”Jag hade gjort värnplikten i Sandhamn några år tidigare, så det var roligt att komma tillbaka till Helsingfors. På fritiden gick vi på dans och på Borgbacken.” 

Kursen bestod av flera olika moment, bland annat spolning, packning av film och det fruktade skarvandet. 

”Filmskarven gjordes för hand. Först fuktade man filmremsan med saliv, sedan klippte man med sax och limmade ihop den med pensel och lim. Hålen i filmen ville aldrig riktigt passa ihop, och många var rädda för momentet. För några tog kursen slut där.” 

Glaspalatset var ursprungligen planerat som en tillfällig byggnad och hotades av rivning i början av 1960-talet. 

”På den tiden talades det om att ”Rexen” skulle rivas. Jag minns hur folk förundrades och beklagade sig över att en så ståtlig biograf skulle försvinna. Men lyckligtvis blev det inte så.” 

Familjen Mäkilä har långa traditioner inom biografverksamhet. Jukka Mäkiläs far Väinö Mäkilä arbetade i närmare 40 år på en biograf i Pemar som drevs av den lokala idrottsföreningen. Där fick den 12-årige Jukka sitt första arbete som platsvisare och ansvarig för att byta filmaffischer. Efter utbildningen i Helsingfors fortsatte hans yrkesbana i Pemar och Åbo. Under filmrullarnas tid märktes minsta misstag omedelbart av publiken. 

”Jag var intresserad av filmer, maskiner och framför allt tekniken bakom dem. På somrarna visades ofta filmer som tidigare hade gått under vintern. En gång när jag körde filmen Navarones kanoner upptäckte jag ett ordentligt jack i filmremsan. Om filmen gick av eller trasslade till sig måste man ordna paus, och det ville man helst undvika. Det kunde vara ganska stressigt ibland.” 

Jukka Mäkiläs son Jari Mäkilä driver i dag biografer i Pemar, Somero och Salo. Också sonsonen Jesse är verksam i familjeföretaget. Jari Mäkilä har i praktiken vuxit upp i biodukens sken. 

”Jag var ofta med pappa på jobbet och smög nästan alltid in i salongen för att se på filmer.” 

Den 90-årige Jukka Mäkilä, som själv har gjort dokumentärfilmer och prisbelönats för sitt klippararbete, följer fortfarande noggrant med verksamheten i sonens biografer. Framför allt är han intresserad av publikmängden. Det finns en fråga som förenar alla fyra generationer: 

”Var det mycket folk i salongen idag?”