Micaela Röman
När 26-åriga Micaela Röman (då Metso) sommaren 1996 klev in på Glaspalatset med darrande ben för att provspela för tv-programmet Jyrki, möttes hon av en helt annan vy än dagens besökare.
– Mittemot ingången till Jyrkis studio fanns Alepubs dörr. Det rådde en riktigt sliten ”räkälä”-stämning i hela Glaspalatset. Torget bakom var ett öde landskap, det var smutsigt, dammigt och sorgligt.
Röman hade jobbat redan flera år vid Rundradion och var mer erfaren än de flesta som jobbade med Jyrki. Hennes program på Yle hade nyss blivit nedlagt då Jyrkis produktionsteam hörde av sig:
– Jag blev kallad på en jobbintervju. Jag trodde att jag kanske skulle göra en provinspelning, men i stället kastades jag in i en direktsändning där jag oförberedd fick intervjua ett band på engelska.
Jyrki sändes sommartid på morgonen. Efter sin provsändning gick Röman till Stockmann för att ta en kaffe och för att lugna ner sig.
– Första människan jag mötte sade åt mig att ”hej, jag såg dig på teve för en stund sedan!”. Sedan fick jag ett samtal från produktionsteamet och fick höra att jobbet var mitt.
Från Glaspalatset till hela landet
År 1999 renoverades Glaspalatset och Jyrki fick flytta in i nya, fräscha lokaler i två våningar. Jyrkis studio med de stora fönstren mot gatan blev bekant för en hel generation tonåringar som satt fastnaglade vid teven varje vardag.
– Jag älskade att Jyrki spelades in i Helsingfors hjärta. Vi förde in Glaspalatset i finländares hem.
Jyrki var ett kanadensiskt programkoncept med fokus på musikvideor, artistintervjuer, filmer och trender. Det var ett ovanligt inslag i det finländska mediautbudet, eftersom underhållningsprogrammen vanligtvis var inspelade, medan Jyrki sändes live fem dagar i veckan. Det blev ett enormt ungdomsfenomen med flera spin off-program och till och med en egen musikgala i stil med MTV Video Music Awards. Tonåringarna samlades i flockar utanför Glaspalatset för att se på artister som Backstreet Boys och *NSYNC och inte sällan även på dem som jobbade med programmet.
– Det var första gången som finländare fick se stora artister på nära håll och det kanske ändrade vår syn på kändisar. Jag tänker att alla är vi människor, vissa spelar bara musik och är populära.
Arbetstakten var intensiv:
– Vi var ett gäng unga människor, och vi hade ingen aning om vad ett vuxet sätt att arbeta är. Vi jobbade först normal kontorstid och gjorde sändning till halv fem på eftermiddagen, sedan gick vi på spelningar och intervjuade artister sent på kvällarna. Klockan var två-tre på natten när man kom hem…om man överhuvudtaget gick hem. Och nästa morgon på jobb igen. Nu skulle man såklart inte orka med en sådan rytm, men det var galet roligt då.
En bit tevehistoria
Jyrki fick också utstå hård kritik. De unga programledarna kritiserades för brist på erfarenhet och det spontana, snabba kamera-arbetet irriterade många.
– I Finland kritiseras och hånas saker ofta medan de pågår, men sedan tenderar tiden att förgylla minnena och i dag är det många som saknar Jyrki. I efterhand tänker jag att det var roligt att vara med och skapa finländsk tevehistoria.
Röman, som idag arbetar som generalsekreterare för Pohjola-Norden, minns tiden med glädje och beskriver Jyrki som en sorts skola som förberedde henne inför arbetslivet och för kommande utmaningar.
– Att jobba på Jyrki öppnade dörrar för oss alla och jag tror inte att jag hade varit där jag är nu utan Jyrki. Varje gång jag går förbi Glaspalatskvarteret ler jag och tänker ”där har jag jobbat, jag var en del av det.”
